Hunden har varit människans följeslagare och bästa vän i över 100 000 år. Dess historia visar att människan behöver hunden både som hjälp, och familjemedlem i en rad olika situationer. Hunden är en naturlig del av människors liv även i stadsmiljöer.
Ursprunget
Både människor och hundar är i grunden sociala varelser, och detta är något som har sitt ursprung i båda arternas biologiska förutsättningar. Man har genom genetiska studier kunna bevisa att hunden härstammar från vargen. För över 100 000 år sedan startades en domesticeringsprocess när den första människan valde att tämja den första vargvalpen och göra vargen till en del av sin familj. Forskare tror att domesticeringsprocessen startade genom människans vandring från Östafrika till nordligare breddgrader där man kom att leva i samma naturmiljöer som vargar. Det är sannolikt att människor och vargar jagade samma byten, levde nära varandra, utnyttjade varandras resurser och stal rester från varandra. Slutligen valde människan att tämja vargvalpar som kom att se människogruppen som sin flock. Detta påvisas bland annat i information om hundens historia hos naturhistoriska museet i Stockholm.
Hur vargen blev hund
Den ständiga kontakten ute i det vilda, mellan varg och människa, ledde till att människan hade fått sig en tydlig bild och kunskap om vad en varg är. Både människan och vargen visste vilka vanor de olika arterna hade samt hur man kunde dra nytta av varandra. Människan såg vargvalpar som en nyttig och mycket viktig resurs när det kom till att fostra
vargvalparna i människogruppen för att man skulle kunna fostra valparna till att följa människan och människans behov. För den tidiga människan som hundägare var vargen mat, jaktredskap och jaktkamrat, pälsdjur, vakthund som både varnade och vaktade platsen man bodde på och människan den var mest knuten till, samt ett sällskapsdjur genom dess sociala egenskaper som var kompatibla med människans sociala interaktion med sin omgivning.
Domesticeringsprocessen pågår än idag genom människans sätt att interagera och forma hundar och de olika raserna som hunden utvecklats till. Den är inte bara en biologisk process utan också en kulturell process där olika kulturer håller hundar på olika sätt, och raserna utvecklas efter de syften människorna som har hundarna vill att hundarna ska ha genom att man avlar på olika egenskaper som är viktiga för de människorna som har den specifika rasen. Människan har satt de naturliga processerna ur spel när människan själv valt vilka egenskaper man vill ha på sin varg. Detta har successivt gjort att vargen blivit en tamhund i stället för en varg, både till utseende och beteendemässigt genom att människan specialiserat djuret successivt på olika saker som exempelvis vakthjälp, vallhund, jakthund, dragdjur eller helt enkelt ett sällskapsdjur som den ständiga kamraten. Detta innebär i sin tur att den ursprungliga vargvalpen som hos den tidiga människan blev en vuxen varg, som idag är en hund, som uppvisar samma beteende som en mycket ung varg skulle uppvisa i det vilda i sin flock. Både beteende och utseende har hos de flesta raser har därmed under de senaste 100 000 åren ändrats genom människans inblandning.